Can I ever be me...?
Efter allt jag gått igenom så trodde jag verkligen att mina föräldrar förstod.
Jag trodde jag kunde vara mig själv nu.
Jag trodde det var okej nu.
De vet vad jag gått igenom, till en del förstår de och har överseende. Men vill de att jag släpper alla påklistrade fasader, ljuger att allt är bra och håller allt inne tills jag går sönder?
NEJ
Ingen vill veta, alla låssas som inget och lever på som vanligt. Det är väl okej. Men jag kan inte hänga på det tåget. Jag klev av för att jag trodde vi alla i familjen skulle kliva av på samma station. Men det var bara jag. Och nu kan jag inte kliva ombord igen, tåget har gått.
Just nu känner jag mig inte värdelös som vanligt. Jag känner mig..... Sviken, mörbultad och dum. Dum att jag inte insett det har tidigare.
Det är inte okej, det har aldrig varit okej, det kommer aldrig bli okej.