And now we are waiting.
And here I am..
För nån vecka sedan var jag ju på sista besöket på Bedömningsenheten. Mamma min var med, vi svarade på massor av frågor.
Jag har fått svar nu. Ett telefonsamtal när jag var på jobbet.
Bedömningsenheten har gjort sin bedömning.
Jag står nu på listan. En lista på cirka ett år. En lista till nevropsykologisk utredning.
De anser att jag bör utredas, eller inte jag. Mitt tillstånd antar jag. Det är mycket ord, många förklaringar jag faktiskt inte minns eller förstår. Jag smälter detta. Jag är både lättad och lite orolig än.
Känns som att allt kommer bli bättre. Jag får verktyg och så men samtidigt kommer ju allt förändras.
Jag tog ett beslut förra måndagen. På kvällens APT med alla mina kollegor närvarande bad jag att få berätta hur allt ligger till just nu för mig. Vart jag befann mig i processen och varför saker och ting har varit och är som de är kring mig. Det gick bra. Tårarna brände i ögonen mot slutet med jag gjorde det. Jag tog mig igenom från början till slut och lämnade det öppet för frågor om någon undrar något.
Jag smusslar inte, jag vill inte att det ska vara nåt skamligt som jag måste dölja. Det här är jag, just nu är jag inte riktigt helt tryg i mig själv men det är det jag jobbar med varje dag.
För nån vecka sedan var jag ju på sista besöket på Bedömningsenheten. Mamma min var med, vi svarade på massor av frågor.
Jag har fått svar nu. Ett telefonsamtal när jag var på jobbet.
Bedömningsenheten har gjort sin bedömning.
Jag står nu på listan. En lista på cirka ett år. En lista till nevropsykologisk utredning.
De anser att jag bör utredas, eller inte jag. Mitt tillstånd antar jag. Det är mycket ord, många förklaringar jag faktiskt inte minns eller förstår. Jag smälter detta. Jag är både lättad och lite orolig än.
Känns som att allt kommer bli bättre. Jag får verktyg och så men samtidigt kommer ju allt förändras.
Jag tog ett beslut förra måndagen. På kvällens APT med alla mina kollegor närvarande bad jag att få berätta hur allt ligger till just nu för mig. Vart jag befann mig i processen och varför saker och ting har varit och är som de är kring mig. Det gick bra. Tårarna brände i ögonen mot slutet med jag gjorde det. Jag tog mig igenom från början till slut och lämnade det öppet för frågor om någon undrar något.
Jag smusslar inte, jag vill inte att det ska vara nåt skamligt som jag måste dölja. Det här är jag, just nu är jag inte riktigt helt tryg i mig själv men det är det jag jobbar med varje dag.
∞