They make me happy,... And it makes me sad
Att mina vänner och min familj fortsätter framåt, det gör mig glad. Jag tycker att de alla förtjänar det. Men....
Jag blir ensam kvar. Jag står fortfarande här, i mina hjulspår. Borde jag inte rört mig? Gjort nya spår?
Allt tar sån tid!
Jag väntar än. På remissen. Jag skiter i vilket vill bara ha några konkreta svar.
Visst ibland är allt bra. Jätte bra, nä, men bra. Jag ler, skrattar åt skämt och gråter till sorgliga sånger och filmer. Men om du frågar mig: Är du lycklig? Mår du bra?
Svaret är NEJ.
Jag menar, bara för att jag reagerar på saker omkring mig, skrattar till skämt betyder det inte att jag mår bra. Någon med brutet ben kan också skratta och deras ben är inte huxflux helt igen. Fortfarande brutet, sönder, trasigt.
Mitt brutna, mitt trasiga det syns inte tror jag. Men jag känner det. Det river i mig, hotar hela tiden med att bryta sig loss och ta sig ut. När energin inte finns längre, då är alla dörrar öppna, inget stoppar det.
Vet inte om jag ska kalla det bryta ihop eller falla isär. Jag brukar känna mig tom och trasig. Något saknas, det är inte som det ska vara, så som det fungerar för alla andra.
Men som jag inledde, jag är glad för deras skull. För det ska man vara va?
Jag blir ensam kvar. Jag står fortfarande här, i mina hjulspår. Borde jag inte rört mig? Gjort nya spår?
Allt tar sån tid!
Jag väntar än. På remissen. Jag skiter i vilket vill bara ha några konkreta svar.
Visst ibland är allt bra. Jätte bra, nä, men bra. Jag ler, skrattar åt skämt och gråter till sorgliga sånger och filmer. Men om du frågar mig: Är du lycklig? Mår du bra?
Svaret är NEJ.
Jag menar, bara för att jag reagerar på saker omkring mig, skrattar till skämt betyder det inte att jag mår bra. Någon med brutet ben kan också skratta och deras ben är inte huxflux helt igen. Fortfarande brutet, sönder, trasigt.
Mitt brutna, mitt trasiga det syns inte tror jag. Men jag känner det. Det river i mig, hotar hela tiden med att bryta sig loss och ta sig ut. När energin inte finns längre, då är alla dörrar öppna, inget stoppar det.
Vet inte om jag ska kalla det bryta ihop eller falla isär. Jag brukar känna mig tom och trasig. Något saknas, det är inte som det ska vara, så som det fungerar för alla andra.
Men som jag inledde, jag är glad för deras skull. För det ska man vara va?